ChillaNer bloggen

Så nu är första Mors Dagen avklarad utan maken.

Det gick som förväntat. Jag fick nöja mig med att bli bjuden på fika som firande.

Min bror var också där och det var en trevlig fikastund.

MEN jag glömde mammas ros! ? det var ju tur att jag knäppt bild för att dela med mig av till er. Så jag fick visa den och så får hon den idag istället. Hon tog det med ett skratt ?

Nu på morgonen har jag läst på Facebooks och olika grupper om både mammor som blivit firade men också om de som inte blivit firade.

Det är ju oerhört många som inte blir firade, och hur mamman tar det är olika. För vi har alla olika förväntningar kring dessa dagar.

Jag var ledsen över att inte ha min make kvar för de extra kramarnas skull. Men inte över att jag inte blivit firad. Jag förväntade mig ju inte det.

Men förväntar man sig något så blir det ju en besvikelse som man måste bearbeta.

Det betyder inte att man inte ska hoppas, men det är inte samma sak som att förvänta.

Nog hoppades jag att min dotter skulle rita eller måla en teckning åt mig igår, men förväntade mig inte det och jag uttryckte ingen önskan kring detta till henne eller någon i min omgivning heller.

Så till alla som känner att de inte fick sin Mors Dag som förväntat frågar jag:

Uttryckte du dina förväntningar till de som du hade förväntningarna på?

Var dina förväntningar något de kunde uppnå från deras förmågor?

Och på känslan de borde ha förstått

-Nej, det borde de inte. De är inga tankeläsare och de har helt andra förväntningar på dagen än du.

Detta var något min make lärde mig. Att jag måste uttrycka min förväntan på honom för annars visste han inte, utan gick efter att det inte fanns någon förväntan alls.

Jag var dålig på detta, för att faktiskt uttrycka i ord sin förväntan gör att man faktiskt måste inse själv sin förväntan och berätta om den, och riskera att någon gör en medvetet besviken. Det är skrämmande.

Men utan kommunikation så funkar inget förhållande. Och utan att dela sin sårbarhet finns ingen riktig känslomässig intimitet i ett förhållande.

Det var några tankar och reflektioner om gårdagen efter en natt med dålig sömn.

Idag kommer jag bli firad lite av min mamma, min dotter på 4 år är lite för liten än. Så jag och mamma firar varandra lite, har köpt en ros till henne och hon bjuder på fika.

Det här är första morsdagen min make inte kan ge mig en extra kram och titta på en film tillsammans på kvällen.
Ibland så köpte han blomma eller godis åt mig, men vi har aldrig tyckt att köpta grejer är viktiga eller att anstränga sig mycket, utan det lilla (kram och film) räcker långt.

Detta är alltså första morsdagen jag är nuvarande supermamma som fixar allt.
Men tror ni att jag skulle vara en supermamma som fixar allt utan alla runt omkring som hjälper till och ställer upp. Absolut inte!
Ensam är inte stark i längden, det krävs en by att uppfostra ett barn.

Så jag vill ge en extra tanke till alla runtomkring som gör mammorna till de mammor de är.
Tack till alla mina vänner, familj och släkt. Ni ger mig styrkan att vara supermamman som fixar allt