Första festen efter att jag blivit änka
Det har blivit några dagar utan inlägg, helt enkelt fullt upp eller helt slut.
Ni som är föräldrar vet känslan på kvällen när man äntligen sätter sig ner i soffan, att ta fram telefonen för att skriva ett blogginlägg är inte det första man gör.
Det var förra onsdagen jag skrev, sen dess har jag varit på fest för första gången sedan min make gick bort.
Jag såg fram emot det samtidigt som jag var nervös. Hur skulle jag reagera, hur skulle alla där reagera?
Det gick självklart bra, jag var nykter då dottern är inne i en anfallsperiod med sin epilepsi (hon sov borta). Och det var trevligt att vara ute bland folk och vara ungdom ett tag. Vuxen, mamma är jag ju alltid, så därför skönt att vara ungdom ett tag ?
Denna vecka är lugnare på ChillaNer, vilket betyder att jag kan försöka tänka ut en tävling att ha på nationaldagen i Kungsgården där jag ska stå och presentera mig och ChillaNer.
Hmm, vad ska jag hitta på för tävling tro…
Välkommen dit och säg hej ?
Härliga onsdag
Dottern hade en av sina väldigt lite sömn, så denna dag har varit jobbig för denna supermom.
Och som grädde på moset så hade jag min första fullbokade dag på ChillaNer.
Men jag är ju supermom så fixade det.
Tog till och med och skördade lite brännässlor.
De ska torkas, men det får bli imorgon
Reflektion över Mors Dag
Så nu är första Mors Dagen avklarad utan maken.
Det gick som förväntat. Jag fick nöja mig med att bli bjuden på fika som firande.
Min bror var också där och det var en trevlig fikastund.
MEN jag glömde mammas ros! ? det var ju tur att jag knäppt bild för att dela med mig av till er. Så jag fick visa den och så får hon den idag istället. Hon tog det med ett skratt ?
Nu på morgonen har jag läst på Facebooks och olika grupper om både mammor som blivit firade men också om de som inte blivit firade.
Det är ju oerhört många som inte blir firade, och hur mamman tar det är olika. För vi har alla olika förväntningar kring dessa dagar.
Jag var ledsen över att inte ha min make kvar för de extra kramarnas skull. Men inte över att jag inte blivit firad. Jag förväntade mig ju inte det.
Men förväntar man sig något så blir det ju en besvikelse som man måste bearbeta.
Det betyder inte att man inte ska hoppas, men det är inte samma sak som att förvänta.
Nog hoppades jag att min dotter skulle rita eller måla en teckning åt mig igår, men förväntade mig inte det och jag uttryckte ingen önskan kring detta till henne eller någon i min omgivning heller.
Så till alla som känner att de inte fick sin Mors Dag som förväntat frågar jag:
Uttryckte du dina förväntningar till de som du hade förväntningarna på?
Var dina förväntningar något de kunde uppnå från deras förmågor?
Och på känslan de borde ha förstått
-Nej, det borde de inte. De är inga tankeläsare och de har helt andra förväntningar på dagen än du.
Detta var något min make lärde mig. Att jag måste uttrycka min förväntan på honom för annars visste han inte, utan gick efter att det inte fanns någon förväntan alls.
Jag var dålig på detta, för att faktiskt uttrycka i ord sin förväntan gör att man faktiskt måste inse själv sin förväntan och berätta om den, och riskera att någon gör en medvetet besviken. Det är skrämmande.
Men utan kommunikation så funkar inget förhållande. Och utan att dela sin sårbarhet finns ingen riktig känslomässig intimitet i ett förhållande.
Det var några tankar och reflektioner om gårdagen efter en natt med dålig sömn.