Utmattning och sorg

Utmattning och sorg


Jag hade tänkt att skriva ihop om detta ämnet under november. Men livet kom emellan. Ibland blir det så fullt upp så man inte hinner med allt det man tänkt sig.





När min make vart sjuk så var jag sjukskriven för utmattning, jag var helt slut och höll på att samla kraft för att ta ordentliga tag mot källan till min utmattning.
Men livet gick en annan väg.





Nu ett år senare är jag otroligt tacksam över att min utmattning gjorde att jag var hemma och sjukskriven genom hela min makes sjukdom.
För tack vore den så fanns jag vid hans sida genom allt.





Jag var med vid varje läkarbesök. Vid varje jobbigt samtal med barnen. Jag var med på alla hans behandlingar utom ett, då var jag och hämtade hem vår nya familjemedlem Elliot.





Elliot som finns vid min sida genom allt




Jag fanns där när han föll i bitar över tanken att inte se sina barn växa upp. Jag höll om honom i dagar efter att en viss person önskat livet ur honom och han kände i själen att han var ju redan på väg bort.





Jag fanns där genom hela förloppet. När han förlorade allt mer av livet. När rädslan för döden var ständigt närvarande.





JAG FANNS där genom allt. Fast jag själv var nedbruten och orkeslös. För det var det han behövde, inte någon med ork att bära världen. Det han behövde var just MIG VID HANS SIDA genom allt. Och jag fanns där.
Jag grät med honom, jag höll om honom och jag bara fanns.





Genom allt detta så kom jag till många insikter. Många prioriteringar som fanns innan var bortblåsta. De var betydelselösa när man kämpade mot döden.
Jag insåg att det viktigaste jag kan ge en annan människa som jag älskar är att finnas där.





Den meningen betyder så otroligt mycket. Och just den satte igång mitt sorgearbete från ett annat perspektiv.





”Det viktigaste jag kan ge en annan människa som jag älskar är att finnas där.”





När livet kastas om är det dags att se på det från ett annat håll




Det innebär ju att JAG måste ta HAND om MIG, för annars finns inte jag där.





JAG måste bygga upp MIG först, för att finnas där.





Jag måste hitta min glädje och lycka för att ha orken att finnas där.





Så hur bearbeta jag sorgen samtidigt som jag var utmattad?
Genom att acceptera mina begränsningar, genom att dra hårda gränser för min hälsas skull. Genom att titta på min dotter och ställa frågan hur kan jag bäst finnas där för henne?
Och inse att hon behövde inte mig på jobbet, hon behövde inte mig gå in i väggen ännu en gång, hon behövde inte mig som piga med ett fläckfritt hem, hon behövde mig inte för att jag skulle köpa en massa saker.





Det hon behövde från mig var att jag skulle finnas vid hennes sida. Hon behövde min närhet. Hon behövde min närvaro. Hon behövde mig för att visa vägen mot framtiden.





Där var en annan mening som triggade mig.






”Hon behövde mig för att visa vägen mot framtiden. ”





Välja den mer trafikerade som jag vet slutet på, eller svänga in på en okänd skogsväg som jag inte har en aning om vart den tar vägen?





Vilken framtid? Vilken väg? Vad för slags guide var jag som sörjde allt jag förlorat och var utmattad?





Men någonstans där började jag fundera på det från ett annat håll. Nämligen istället för att se allt jag förlorat och förlora mig i sorgen så såg jag på min dotter.





Jag såg på allt det jag fått genom åren med min make. Och jag kände mig inspirerad att bli en lycklig mamma som orkar.





Nu har det gått ett år. Har det varit en dans på rosor? Absolut inte!





Skulle jag vilja ha det gågna året ogjort? Det är en jättesvår fråga.
Idag är det den 12:e december så för ett år sedan just nu så hade jag förlorat min make, det var kallt faktum.
Från det datumet så vill jag inte ha året ogjort, jag har gått igenom detta år nu. Jag har tagit mig igenom det.
Och den person jag har blivit idag och fortfarande håller på att utveckla fram tycker jag om oerhört. Jag tycker om mig själv.
Jag är faktiskt lycklig i mitt liv. Sorgsen, självklart. Det bär jag med mig resten av livet. Men jag är faktiskt lycklig och redo för de nya utmaningarna livet ger.





Att vara lycklig är ett aktivt val, inte något som sker av sig själv




För lärdomen om ”att det viktigaste jag kan ge en annan människa jag älskar är att finnas där” har gett mig styrka, hopp och framtidstro.









Jag kommer att försöka hinna med ett till mot slutet av december.
Kommentera gärna om ni har förslag på ett ämne att skriva om 💖


”Du är så modig”


Folk som hör min historia tycker synd om mig, tycker jag är stark och modig som vågade starta ChillaNer





Men det var ju faktiskt ett tvång. För alternativet hade varit att jobba kvar inom äldreomsorgen, med arbetstider som inte fungerade något mer (det hade de ju faktiskt inte gjort på många år). Arbeta i ett jobb som blir stressigare och mer krävande och i slutändan gör att man går hem och känner att man önskade att man gjort mer.





Det andra alternativet var att hitta ett nytt jobb. Jag sökte andra jobb faktiskt, som barnskötare. Är ju utbildad till det, men skulle jag ha orkat att jobba med barn i hög volym hela dagarna för att sedan hämta min dotter som skulle vara övertrött och ha hög volym? Skulle hon orka dessa långa dagar?
Plus hur hade mina kolleger känt när jag vabbade hela tiden då min dotter har lätt att bli sjuk, precis som jag.





Funderade även på att ta studielån och plugga till tandsköterska. Varför? Skapligt kort utbildning, bra lön och skapliga arbetstider. Jag beställde hem information och ställde in mig på detta. För det verkade vara bästa alternativet.
Och det kändes inte roligt alls.





Sen kom vändningen som jag inte visste om, det som förr kallades ”änkepension”. Helt plötsligt öppnades det upp ett nytt alternativ. Plugga utan att behöva ta studielån.
Kanske plugga något som jag brann för…





Här började jag kolla upp socionom utbildning, för den kunde leda till kurator, socialsekreterare m.m.
Men jag var ju utbränd, skulle jag palla högskoleutbildning, med ett barn som inte sover på nätterna, har epilepsi och kommer att kräva mycket av mig när hon blir äldre om vi har otur?





Medan jag kollade på alla dessa utbildningar så dök det upp tanken på något annat, något som jag funderat på så många gånger genom åren. Massage. Började titta, började fundera, började räkna, började DRÖMMA.





Och där någonstans så kom drivet, jävlar anammat, den finska sisu glöden som sa att detta fixar du! Detta kan du göra.





Från det så har det fortsatt rulla på, helt plötsligt är jag faktiskt egen företagare. Jag jobbar med något jag brinner för. Jag är glad över mitt jobb. Det ger mig mening.





Men det viktigaste av allt, jag gjorde det som krävdes för att kunna finnas där för min dotter!





Det är inte synd om mig, även om jag gått igenom en tragisk förlust och sörjer, så har jag en positiv syn på livet. Jag är inte full av bitterhet, jag vill fortfarande hjälpa andra för jag har fortfarande ett öppet hjärta. Så inte är det synd om mig. Men det är synd det som hände.





Jag är inte stark, jag gör det som krävs för att överleva. Jag gör valet att fortsätta försöka se på livet med glädje och dela den med andra, eller bara njuta av den själv.





Jag är inte modig. Jag vart knuffad ut från en klippa, jag hade inget annat val. Alla andra val hade slutat i utbrändhet, bitterhet och depression.





Genom allt har jag haft min makes styrka, mod och guidning med mig.
Mina ledord: För min dotters skull och för sjuttsingen ChillaNer och ta hand om mig med! För annars orkar jag inte.


Kontakt

Address: Hästskovägen 9, 812 51 Åshammar
Email: mervi.ruuskanen@chillaner.se
Tel: 070-516 78 06

Öppettider

Endast tidsbokning

Copyright © All Rights Reserved.