Utmattning och sorg

Utmattning och sorg


Jag hade tänkt att skriva ihop om detta ämnet under november. Men livet kom emellan. Ibland blir det så fullt upp så man inte hinner med allt det man tänkt sig.





När min make vart sjuk så var jag sjukskriven för utmattning, jag var helt slut och höll på att samla kraft för att ta ordentliga tag mot källan till min utmattning.
Men livet gick en annan väg.





Nu ett år senare är jag otroligt tacksam över att min utmattning gjorde att jag var hemma och sjukskriven genom hela min makes sjukdom.
För tack vore den så fanns jag vid hans sida genom allt.





Jag var med vid varje läkarbesök. Vid varje jobbigt samtal med barnen. Jag var med på alla hans behandlingar utom ett, då var jag och hämtade hem vår nya familjemedlem Elliot.





Elliot som finns vid min sida genom allt




Jag fanns där när han föll i bitar över tanken att inte se sina barn växa upp. Jag höll om honom i dagar efter att en viss person önskat livet ur honom och han kände i själen att han var ju redan på väg bort.





Jag fanns där genom hela förloppet. När han förlorade allt mer av livet. När rädslan för döden var ständigt närvarande.





JAG FANNS där genom allt. Fast jag själv var nedbruten och orkeslös. För det var det han behövde, inte någon med ork att bära världen. Det han behövde var just MIG VID HANS SIDA genom allt. Och jag fanns där.
Jag grät med honom, jag höll om honom och jag bara fanns.





Genom allt detta så kom jag till många insikter. Många prioriteringar som fanns innan var bortblåsta. De var betydelselösa när man kämpade mot döden.
Jag insåg att det viktigaste jag kan ge en annan människa som jag älskar är att finnas där.





Den meningen betyder så otroligt mycket. Och just den satte igång mitt sorgearbete från ett annat perspektiv.





”Det viktigaste jag kan ge en annan människa som jag älskar är att finnas där.”





När livet kastas om är det dags att se på det från ett annat håll




Det innebär ju att JAG måste ta HAND om MIG, för annars finns inte jag där.





JAG måste bygga upp MIG först, för att finnas där.





Jag måste hitta min glädje och lycka för att ha orken att finnas där.





Så hur bearbeta jag sorgen samtidigt som jag var utmattad?
Genom att acceptera mina begränsningar, genom att dra hårda gränser för min hälsas skull. Genom att titta på min dotter och ställa frågan hur kan jag bäst finnas där för henne?
Och inse att hon behövde inte mig på jobbet, hon behövde inte mig gå in i väggen ännu en gång, hon behövde inte mig som piga med ett fläckfritt hem, hon behövde mig inte för att jag skulle köpa en massa saker.





Det hon behövde från mig var att jag skulle finnas vid hennes sida. Hon behövde min närhet. Hon behövde min närvaro. Hon behövde mig för att visa vägen mot framtiden.





Där var en annan mening som triggade mig.






”Hon behövde mig för att visa vägen mot framtiden. ”





Välja den mer trafikerade som jag vet slutet på, eller svänga in på en okänd skogsväg som jag inte har en aning om vart den tar vägen?





Vilken framtid? Vilken väg? Vad för slags guide var jag som sörjde allt jag förlorat och var utmattad?





Men någonstans där började jag fundera på det från ett annat håll. Nämligen istället för att se allt jag förlorat och förlora mig i sorgen så såg jag på min dotter.





Jag såg på allt det jag fått genom åren med min make. Och jag kände mig inspirerad att bli en lycklig mamma som orkar.





Nu har det gått ett år. Har det varit en dans på rosor? Absolut inte!





Skulle jag vilja ha det gågna året ogjort? Det är en jättesvår fråga.
Idag är det den 12:e december så för ett år sedan just nu så hade jag förlorat min make, det var kallt faktum.
Från det datumet så vill jag inte ha året ogjort, jag har gått igenom detta år nu. Jag har tagit mig igenom det.
Och den person jag har blivit idag och fortfarande håller på att utveckla fram tycker jag om oerhört. Jag tycker om mig själv.
Jag är faktiskt lycklig i mitt liv. Sorgsen, självklart. Det bär jag med mig resten av livet. Men jag är faktiskt lycklig och redo för de nya utmaningarna livet ger.





Att vara lycklig är ett aktivt val, inte något som sker av sig själv




För lärdomen om ”att det viktigaste jag kan ge en annan människa jag älskar är att finnas där” har gett mig styrka, hopp och framtidstro.









Jag kommer att försöka hinna med ett till mot slutet av december.
Kommentera gärna om ni har förslag på ett ämne att skriva om 💖


Alla är vi utmattade


Men vissa av oss är sjuk i utmattning.





Det är en jävla skillnad att känna sig slut på helgen efter en veckas heltidsjobb, familj och aktiviteter. Eller slut i kropp och själ av tanken att gå på toaletten som ligger 3 meter bort för att kissa.





Är du ”bara” utmattad så fattar du inte hur jobbigt det är för dem som är sjuka i utmattning.





Jag har legat i situationen där toalettbesök var dagens största utmaning. Dusch var jackpotten i energi om man gjorde det för att man kände att man ville, inte för att resten av familjen krävde det.





Vi lever i ett stress samhälle idag. Inte nog med att bara jobben blir mer stressiga och krävande så blir även hemmet det. Vi får så mycket info om allt som vi ska ta till oss och tänka på. Använd inte sköljmedel, får inte äta den frukten, bara vara ekologiskt, nä men ekologiska fuskar det är skit det med osv.





De som blir utmattade är de med ”duktiga personen syndromet” (NPF-personer har ökad risk för utmattning), där man vill vara den som ställer upp och fixar och klarar av. Man trivs med att människor kan lita på en och man levererar.
Men ju mer som läggs på, desto mer riskeras att tappas.





Vi måste bli bättre på att släppa och säga nej det fixar inte jag och lita på att någon annan kan göra det. Och kan ingen annan, då är det dags och se över vad som kan ändras.





Min dotter har sömnproblem, jag får aldrig sova hela nätter och sällan 5 timmar i ett sträck. Hon har även epilepsi och har haft anfall i sömnen, tyst krampandes i sängen.
Så vi sover tätt intill varandra, så jag ska känna henne. Så att hennes kramper ska väcka mig.
Så jag får aldrig sova för djupt, för tänk om jag missar en långvarig kramp som kräver medicin?





Jag bor i Gävleborg, har begärt ep-larm till min dotter varenda gång jag varit till läkare och habilitering. Går inte att få, skrivs inte ut, sök fonder, köp själv.





Min dotters sjukdom får jag acceptera, leva med. Men resten av livet kunde jag anpassa tack vore min make.
Jag arbetade 50% medan han levde för att orka, ekonomin var krass men gick ihop.
Nu lever jag på omställningpension och ekonomin är krass.





När min make dog så kunde jag ändra 2 saker i mitt liv.





  1. Jag kunde ta åtgärder för att få stopp på de konstanta trakasserierna vi stått ut med i åratal. Åren innan min makes bortgång hindrade han mig, då han var rädd för konsekvenserna för familjen om man ”petade på björnen”.
  2. Jag utbildade mig och startade eget företag. Detta kunde jag göra tack vore omställningpensionen som jag inte hade en aning om att jag skulle få. Den gav mig valmöjligheter när jag behövde det som mest.




Dessa två förändringar är mina livräddare.





Ena tog bort den största stressfaktorn från mitt liv. Den andra gjorde att jag kunde anpassa livet efter det som inte går att förändra.
För sömnproblem och epilepsi går inte att sudda ut liksom.
Men jag kunde anpassa min arbetssituation till det jag klarar av med en zombie hjärna, för får man aldrig sova ordentligt så är det vad man har.
Vissa dagar är bättre än andra.
Och tack vore mina förändringar i livet så håller min kropp, själ och till och med hjärnan på att vakna till liv igen.





Så det finns hopp efter utmattning, men jag är otroligt vaksam på om det skulle vända åt fel håll.
När jag känner stressen byggas upp eller orken tyna så ser jag till att planera in ledighet oavsett hur mycket jag har att göra. För jag vet hur jobbig vägen tillbaka från utmattning är och jag vill inte förlora det som jag vunnit och mår så bra av. För JAG mår bra idag och det var det länge sedan jag gjorde.
Även om jag lever i saknad och sorg så mår jag bra. Det är en härlig känsla att kunna skriva det ärligt. Jag mår bra.





Ps.
Jag rekommenderar inte att starta eget företag och plugga när ni är utmattade.
Den utbildning som de flesta kan läsa på 10 veckor tog bra mycket längre tid än så för mig.
Att lösa en sak när det gäller företaget som jag skulle kunna lösa på 10 min i om jag var 100% frisk kan ta mig dagar.
Men för mig var alternativet sjukskrivning från ett arbete jag inte kunde fixa alls utan sömn och alla strider med läkare och försäkringskassan för min skull med. Jag strider ju med dem samt omsorgen redan för min dotters skull.
Så av alla val, var de jag gjorde de enda val som kunde leda till friskhet.






”Du är så modig”


Folk som hör min historia tycker synd om mig, tycker jag är stark och modig som vågade starta ChillaNer





Men det var ju faktiskt ett tvång. För alternativet hade varit att jobba kvar inom äldreomsorgen, med arbetstider som inte fungerade något mer (det hade de ju faktiskt inte gjort på många år). Arbeta i ett jobb som blir stressigare och mer krävande och i slutändan gör att man går hem och känner att man önskade att man gjort mer.





Det andra alternativet var att hitta ett nytt jobb. Jag sökte andra jobb faktiskt, som barnskötare. Är ju utbildad till det, men skulle jag ha orkat att jobba med barn i hög volym hela dagarna för att sedan hämta min dotter som skulle vara övertrött och ha hög volym? Skulle hon orka dessa långa dagar?
Plus hur hade mina kolleger känt när jag vabbade hela tiden då min dotter har lätt att bli sjuk, precis som jag.





Funderade även på att ta studielån och plugga till tandsköterska. Varför? Skapligt kort utbildning, bra lön och skapliga arbetstider. Jag beställde hem information och ställde in mig på detta. För det verkade vara bästa alternativet.
Och det kändes inte roligt alls.





Sen kom vändningen som jag inte visste om, det som förr kallades ”änkepension”. Helt plötsligt öppnades det upp ett nytt alternativ. Plugga utan att behöva ta studielån.
Kanske plugga något som jag brann för…





Här började jag kolla upp socionom utbildning, för den kunde leda till kurator, socialsekreterare m.m.
Men jag var ju utbränd, skulle jag palla högskoleutbildning, med ett barn som inte sover på nätterna, har epilepsi och kommer att kräva mycket av mig när hon blir äldre om vi har otur?





Medan jag kollade på alla dessa utbildningar så dök det upp tanken på något annat, något som jag funderat på så många gånger genom åren. Massage. Började titta, började fundera, började räkna, började DRÖMMA.





Och där någonstans så kom drivet, jävlar anammat, den finska sisu glöden som sa att detta fixar du! Detta kan du göra.





Från det så har det fortsatt rulla på, helt plötsligt är jag faktiskt egen företagare. Jag jobbar med något jag brinner för. Jag är glad över mitt jobb. Det ger mig mening.





Men det viktigaste av allt, jag gjorde det som krävdes för att kunna finnas där för min dotter!





Det är inte synd om mig, även om jag gått igenom en tragisk förlust och sörjer, så har jag en positiv syn på livet. Jag är inte full av bitterhet, jag vill fortfarande hjälpa andra för jag har fortfarande ett öppet hjärta. Så inte är det synd om mig. Men det är synd det som hände.





Jag är inte stark, jag gör det som krävs för att överleva. Jag gör valet att fortsätta försöka se på livet med glädje och dela den med andra, eller bara njuta av den själv.





Jag är inte modig. Jag vart knuffad ut från en klippa, jag hade inget annat val. Alla andra val hade slutat i utbrändhet, bitterhet och depression.





Genom allt har jag haft min makes styrka, mod och guidning med mig.
Mina ledord: För min dotters skull och för sjuttsingen ChillaNer och ta hand om mig med! För annars orkar jag inte.


Omsorgsbidrag


Har sökt omsorgsbidrag (som det heter nu) och för någon vecka sedan var det dags för telefonintervjun. Det tog bara ca 6 månader att få den tiden… Jag vet att många föräldrar är upprörda över den långa väntetiden på dessa.
Vart smått sur när handläggaren sa att jag kunde vänta mig beslut om 2 månader, alltså 8 månader efter ansökan…
-Frågade henne om det inte är i lagen att man har rätt att vänta sig beslut efter 6 månader?
-Joo, det är ju tanken, men vi har tyvärr långa väntetider just nu.
-Ja, fast tanken är väl inte så utan Lagen?
Det skulle hon kolla upp närmare med sin beslutsfattare… Kanske att jag kan få förtur, om jag kräver det… Hon ville inte säga mer innan hon kollar upp…
Vill påpeka att handläggaren var väldigt trevlig och det var god ton i hela samtalet och jag tyckte hon skötte sig proffsigt.
Det är bara en stor frustration för alla som är fast i denna situation, och jag vet att jag är långt ifrån ensam och att det finns många som just nu inte har råd med livet med ett specialbehovs barn just nu, just för att vi hamnar mellan stolarna vårdbidrag/omsorgsbidrag samtidigt som jag förstått det så är det svårare att få omsorgsbidrag än vad det var vårdnadsbidrag… mycket rädsla och oro kring ekonomi i dessa familjer.






Jag har tur (fast hur tur är det att min make dog) att jag får omställningspension (det som kallades änkepension förr) som hjälper mig att betala räkningarna och ge mig chansen att göra karriärändring och starta ChillaNer för min och min dotters skull-
För som jag sa till handläggaren, jag vill inte vara kvar i samma ekorrhjul där jag hela tiden blir sjukskriven för utmattning. Har nämligen gjort några rundor rakt in i den väggen.





Redan dagen efter ringde handläggaren upp med återkoppling och sa att så fort de får in kompletterande uppgifter från dotterns läkare så kommer de att lägga vår ansökan i förturs listan. Men läkaren är på semester, så typiskt då vi väntar på svar från EEG och medicinändring. Det innebär att det tar längre tid till omvårdnadsbidraget blir beviljat också. Vi har ju varit utan vårdbidrag sedan mars…





Så vad kan jag som förälder göra just nu? Vänta, ta kontakt med barnmottagningen (mest för EEG och medicinändring) och vara tacksam över att jag har ekonomi som gör att jag klarar denna väntan. Tyvärr är det många familjer som är i värre sits än vi.





Så får jag hoppas på att det går bra i slutändan, för mig behövs de pengarna i hushållskassan, speciellt då jag fått göra en karriär ändring just för min dotters skull. För jag kommer att finnas där för henne oavsett vad ❤


Tiden går

Sedan mitt förra inlägg har jag försökt skriva nytt flera gånger. Men jag har prioriterat 3 saker före bloggandet och denna prioritering är bra tycker jag.


1. Min återhämtning


Jag har ju gått in i väggen flera gånger. Så när maken vart sjuk och sedan gick bort så bestämde jag mig för att aldrig hamna där igen. Utan jag behövde göra stora förändringar i mitt liv. ChillaNer är resultatet, och det fungerar 💗


2. Familj


Familjen kommer alltid före sociala medier. Behöver ingen vidare förklaring än så. Familjen först, punkt slut.


3. Vänner


För mig kommer vänner före sociala medier med hästlängder.


Så dessa är anledningarna till att det dröjt med inlägg 😝


Både positiva saker och annat.


Istället för att göra ett långt så kommer jag att göra några stycken istället 😊


Hoppas på att jag hinner de närmaste dagarna, annars dyker det upp när jag hinner 🙊


Till och med nu blir jag tvungen att avbryta, min dotter och jag ska leka 💗


Kontakt

Address: Hästskovägen 9, 812 51 Åshammar
Email: mervi.ruuskanen@chillaner.se
Tel: 070-516 78 06

Öppettider

Endast tidsbokning

Copyright © All Rights Reserved.