Ordet stark
Jag har fått höra så många gånger att jag är så stark. Speciellt på senaste tiden efter att jag plockat upp bitarna av mitt liv igen nu som änka. Men jag har fått mycket hat över det med genom alla tider. För jag är ju så jävla stark, så tydligen är jag inte mänsklig.
De som känner mig, vet att jag har varit nedbruten, att jag byggt upp mig igen. Att min styrka kommer från alla gånger som jag har blivit mobbad, från alla jag förlorat, allt jag gett upp. Styrkan kommer från allt jag gått igenom, sett, erfarit. Från min familj, mina vänner, min make och min dotter.
Jag är inte stark som ett berg som är oföränderlig, som står pall för det mesta. Som är hård, kall och okänslig. Det är bilden jag får från många att jag är stark som står pall för allt, som fortsätter att orka.
Nej, min definition är jag är stark som ett träd ute på ängen. Som väder och vind påverkar, som följer årstidernas växlingar, tappar löven, vilar djupt för att kunna blomma upp igen. Som när det blir drabbat av katastrof, eldhärjats, blir starkare. Får djupare rötter, får märken, ärr men fortsätter att växa, börjar om. Förändrar sig. Alltid i förändring, alltid växande.
Stark som tål att leva där mitt i allt, men behöver solens värme, bli sköljd av regnet, tappa löven till höststormen, krypa under snötäcket för att kunna blomma upp däremellan.
Ensam är inte stark, men man klarar det. Men med familj och vänner går det mycket lättare.
Filosofiska tankar så här på en fredag