ChillaNer bloggen

Material jag använt:

• Toarullar
• Lim
• Ögon
• Färg
• Pensel
• Sax

Djur av toarulle

Börja med att måla toarullen. Då jag har en dotter som älskar att måla dessa och hon har tillgång till vattenfärger alltid så hade vi några färdigmålade som vi fortsatte att arbeta på.
Jag tog även och målade några stycken till med mer täckande färg.

Här har jag hämtat inspiration:

indora
Pysselbolaget

Ja eftersom jag kommit ut som häxa offentligt nu, det kändes faktiskt lite nervöst kan jag säga. Men jag har inte fått någon som helst reaktion på det ? Kan det vara för att det är så tydligt? Eller för att jag inte träffar människor just nu pga covid-19?

Nåja, för att återgå till det inlägget skulle handla om så är det lite sånt som jag anser vara vardagsmagi i en häxas liv.
Nämligen att samtidigt som jag donar i trädgården, idag var det att rensa vid entrérabatten och lägga på ny täckbark där så passade jag på att skörda maskrosrötter.

Liten varning till alla, känner ni inte igen en ört till 100%, låt bli att skörda den (åtminstone om ni tänkt inta den på något sätt).

Hela maskrosen är ätlig. Och en gång i tiden så drack man det som kaffersättning. Såg att det faktiskt säljs maskroskaffe nu för tiden med.

Förr har jag torkat roten i skivor och sedan gjort i ordning te på den när jag behövt.

Det är självklart viktigt att göra den ordentligt ren från eventuella jordrester. Och var noga med vart ni plockar den så inte är förorenad (hundkiss, avgaser eller annat).

Nyttiga länkar om maskrosen:
Dags att plocka

Jag gissar att det är fler än jag som håller på att bli tokiga av att gå hemma med ett barn som är endast snorig. Med det vill jag säga att min skrutta är full av energi även när vi är fast hemma då alla med förkylningssymptom inte får vara på förskolan nu.

Men att vara fast hemma ger ju tid till saker som man annars inte har tid till. Som städa igenom skåpen och rensa. Omorganisera här och där. Baka m.m.

Samt som detta, ett blogginlägg om vårdagjämning. Anledningen till att detta är intressant är ju att det är en helgdag för många individer som har natur inriktad tro, som jag.

Rent tekniskt är vårdagjämning då solen står helt lodrätt över jordens ekvator.
I år inträffar detta på fredag den 20/3-20 kl. 04.49
Det är nämligen en myt att det är dagen när dag och natt är lika långa. Jag kan ärligt säga att jag trodde på den myten själv. Men att faktiskt forska i saker och vara källkritisk gör att man lär sig saker som stämmer bättre än det man visste innan.

Sen för de med naturinriktad tro då?
Vi har de som firar Ostara, lite som påsk. Helt enkelt att glädjas åt våren.
Söker man på Ostara så kommer ni få mängder av information kring detta.

Jag själv brukar inte fira ostara. Påsken dekoreras här hemma samt att det delas påskägg.
Tycker nämligen inte att mitt barn ska vara utan det alla andra barn får.

Men i år eftersom jag har tid och vill få in lite mer av min natur tro i livet ska jag nog hitta på lite som vi kan göra imorgon.

Det jag funderar på är enkla saker som man kan göra med ett barn, för att visa vad våren innebär.
Ta en promenad och titta på vårblommor.
Städa i trädgården.
Plantera om blommor.
Meditera.
Skörda maskrosrötter.

Hoppas det ger er lite idéer om ni vill utnyttja denna ofrivilliga hemmakarantän på grund av snuva.

Folkhälsomyndigheten säger nu att det är hög risk för samhällsspridning av viruset och man bör helt enkelt ta åtgärder för att minska smittspridningen.

Det innebär att dottern min som var förkyld i helgen och nu har ökad snuva får vara hemma resten av veckan.

Men innebär det att jag slappar bara? nää som egen företagare så går tiden till andra uppgifter än kunder.

Så idag har produkhyllan fått flytta ut till väntrummet där det blir bättre överblick på dem.

Snart ska påskprodukter dit med, men vet inte riktigt vad det blir än?

Ser ni nått ni är intresserad av? skicka ett meddelande till mig så ska vi se vad vi kan göra. Och glöm inte att jag säljer presentkort på behandlingar. En helkroppsmassage är alltid uppskattat ?

Jag har blivit uppfostrad av en stark kvinna. Hon har visat mig vägen genom livet. Att aldrig ge upp, att aldrig stanna kvar på marken när livet gett en käftsmäll.

Så jag har blivit en stark kvinna. Jag klarar mig själv som det kallas. Det handlar om ett livssyn där man inte förväntar omgivningen att hjälpa mig, utan att man gör sitt bästa för att klara det själv.

Det betyder inte att man aldrig ber om hjälp eller tackar ja till hjälp. Utan att man faktiskt uppskattar hjälpen då man inte förväntat sig den.

Att vara stark innebär att också se sina begränsningar och svagheter. Att veta när man behöver hjälp och försöka hitta nya lösningar för att få livet att gå ihop.

Jag är oerhörd tacksam för de människor som gett mig så mycket stöd, alla kvinnor som funnits vid min sida det senaste året. För de två männen i mitt liv försvann ju 2018, min pappa och min make.

Tack ni underbara ❤

Jag hade tänkt att skriva ihop om detta ämnet under november. Men livet kom emellan. Ibland blir det så fullt upp så man inte hinner med allt det man tänkt sig.

När min make vart sjuk så var jag sjukskriven för utmattning, jag var helt slut och höll på att samla kraft för att ta ordentliga tag mot källan till min utmattning.
Men livet gick en annan väg.

Nu ett år senare är jag otroligt tacksam över att min utmattning gjorde att jag var hemma och sjukskriven genom hela min makes sjukdom.
För tack vore den så fanns jag vid hans sida genom allt.

Jag var med vid varje läkarbesök. Vid varje jobbigt samtal med barnen. Jag var med på alla hans behandlingar utom ett, då var jag och hämtade hem vår nya familjemedlem Elliot.

Jag fanns där när han föll i bitar över tanken att inte se sina barn växa upp. Jag höll om honom i dagar efter att en viss person önskat livet ur honom och han kände i själen att han var ju redan på väg bort.

Jag fanns där genom hela förloppet. När han förlorade allt mer av livet. När rädslan för döden var ständigt närvarande.

JAG FANNS där genom allt. Fast jag själv var nedbruten och orkeslös. För det var det han behövde, inte någon med ork att bära världen. Det han behövde var just MIG VID HANS SIDA genom allt. Och jag fanns där.
Jag grät med honom, jag höll om honom och jag bara fanns.

Genom allt detta så kom jag till många insikter. Många prioriteringar som fanns innan var bortblåsta. De var betydelselösa när man kämpade mot döden.
Jag insåg att det viktigaste jag kan ge en annan människa som jag älskar är att finnas där.

Den meningen betyder så otroligt mycket. Och just den satte igång mitt sorgearbete från ett annat perspektiv.

”Det viktigaste jag kan ge en annan människa som jag älskar är att finnas där.”

Det innebär ju att JAG måste ta HAND om MIG, för annars finns inte jag där.

JAG måste bygga upp MIG först, för att finnas där.

Jag måste hitta min glädje och lycka för att ha orken att finnas där.

Så hur bearbeta jag sorgen samtidigt som jag var utmattad?
Genom att acceptera mina begränsningar, genom att dra hårda gränser för min hälsas skull. Genom att titta på min dotter och ställa frågan hur kan jag bäst finnas där för henne?
Och inse att hon behövde inte mig på jobbet, hon behövde inte mig gå in i väggen ännu en gång, hon behövde inte mig som piga med ett fläckfritt hem, hon behövde mig inte för att jag skulle köpa en massa saker.

Det hon behövde från mig var att jag skulle finnas vid hennes sida. Hon behövde min närhet. Hon behövde min närvaro. Hon behövde mig för att visa vägen mot framtiden.

Där var en annan mening som triggade mig.

”Hon behövde mig för att visa vägen mot framtiden. ”

Vilken framtid? Vilken väg? Vad för slags guide var jag som sörjde allt jag förlorat och var utmattad?

Men någonstans där började jag fundera på det från ett annat håll. Nämligen istället för att se allt jag förlorat och förlora mig i sorgen så såg jag på min dotter.

Jag såg på allt det jag fått genom åren med min make. Och jag kände mig inspirerad att bli en lycklig mamma som orkar.

Nu har det gått ett år. Har det varit en dans på rosor? Absolut inte!

Skulle jag vilja ha det gågna året ogjort? Det är en jättesvår fråga.
Idag är det den 12:e december så för ett år sedan just nu så hade jag förlorat min make, det var kallt faktum.
Från det datumet så vill jag inte ha året ogjort, jag har gått igenom detta år nu. Jag har tagit mig igenom det.
Och den person jag har blivit idag och fortfarande håller på att utveckla fram tycker jag om oerhört. Jag tycker om mig själv.
Jag är faktiskt lycklig i mitt liv. Sorgsen, självklart. Det bär jag med mig resten av livet. Men jag är faktiskt lycklig och redo för de nya utmaningarna livet ger.

För lärdomen om ”att det viktigaste jag kan ge en annan människa jag älskar är att finnas där” har gett mig styrka, hopp och framtidstro.

Jag kommer att försöka hinna med ett till mot slutet av december.
Kommentera gärna om ni har förslag på ett ämne att skriva om ?

Men vissa av oss är sjuk i utmattning.

Det är en jävla skillnad att känna sig slut på helgen efter en veckas heltidsjobb, familj och aktiviteter. Eller slut i kropp och själ av tanken att gå på toaletten som ligger 3 meter bort för att kissa.

Är du ”bara” utmattad så fattar du inte hur jobbigt det är för dem som är sjuka i utmattning.

Jag har legat i situationen där toalettbesök var dagens största utmaning. Dusch var jackpotten i energi om man gjorde det för att man kände att man ville, inte för att resten av familjen krävde det.

Vi lever i ett stress samhälle idag. Inte nog med att bara jobben blir mer stressiga och krävande så blir även hemmet det. Vi får så mycket info om allt som vi ska ta till oss och tänka på. Använd inte sköljmedel, får inte äta den frukten, bara vara ekologiskt, nä men ekologiska fuskar det är skit det med osv.

De som blir utmattade är de med ”duktiga personen syndromet” (NPF-personer har ökad risk för utmattning), där man vill vara den som ställer upp och fixar och klarar av. Man trivs med att människor kan lita på en och man levererar.
Men ju mer som läggs på, desto mer riskeras att tappas.

Vi måste bli bättre på att släppa och säga nej det fixar inte jag och lita på att någon annan kan göra det. Och kan ingen annan, då är det dags och se över vad som kan ändras.

Min dotter har sömnproblem, jag får aldrig sova hela nätter och sällan 5 timmar i ett sträck. Hon har även epilepsi och har haft anfall i sömnen, tyst krampandes i sängen.
Så vi sover tätt intill varandra, så jag ska känna henne. Så att hennes kramper ska väcka mig.
Så jag får aldrig sova för djupt, för tänk om jag missar en långvarig kramp som kräver medicin?

Jag bor i Gävleborg, har begärt ep-larm till min dotter varenda gång jag varit till läkare och habilitering. Går inte att få, skrivs inte ut, sök fonder, köp själv.

Min dotters sjukdom får jag acceptera, leva med. Men resten av livet kunde jag anpassa tack vore min make.
Jag arbetade 50% medan han levde för att orka, ekonomin var krass men gick ihop.
Nu lever jag på omställningpension och ekonomin är krass.

När min make dog så kunde jag ändra 2 saker i mitt liv.

1. Jag kunde ta åtgärder för att få stopp på de konstanta trakasserierna vi stått ut med i åratal. Åren innan min makes bortgång hindrade han mig, då han var rädd för konsekvenserna för familjen om man ”petade på björnen”.
2. Jag utbildade mig och startade eget företag. Detta kunde jag göra tack vore omställningpensionen som jag inte hade en aning om att jag skulle få. Den gav mig valmöjligheter när jag behövde det som mest.

Dessa två förändringar är mina livräddare.

Ena tog bort den största stressfaktorn från mitt liv. Den andra gjorde att jag kunde anpassa livet efter det som inte går att förändra.
För sömnproblem och epilepsi går inte att sudda ut liksom.
Men jag kunde anpassa min arbetssituation till det jag klarar av med en zombie hjärna, för får man aldrig sova ordentligt så är det vad man har.
Vissa dagar är bättre än andra.
Och tack vore mina förändringar i livet så håller min kropp, själ och till och med hjärnan på att vakna till liv igen.

Så det finns hopp efter utmattning, men jag är otroligt vaksam på om det skulle vända åt fel håll.
När jag känner stressen byggas upp eller orken tyna så ser jag till att planera in ledighet oavsett hur mycket jag har att göra. För jag vet hur jobbig vägen tillbaka från utmattning är och jag vill inte förlora det som jag vunnit och mår så bra av. För JAG mår bra idag och det var det länge sedan jag gjorde.
Även om jag lever i saknad och sorg så mår jag bra. Det är en härlig känsla att kunna skriva det ärligt. Jag mår bra.

Ps.
Jag rekommenderar inte att starta eget företag och plugga när ni är utmattade.
Den utbildning som de flesta kan läsa på 10 veckor tog bra mycket längre tid än så för mig.
Att lösa en sak när det gäller företaget som jag skulle kunna lösa på 10 min i om jag var 100% frisk kan ta mig dagar.
Men för mig var alternativet sjukskrivning från ett arbete jag inte kunde fixa alls utan sömn och alla strider med läkare och försäkringskassan för min skull med. Jag strider ju med dem samt omsorgen redan för min dotters skull.
Så av alla val, var de jag gjorde de enda val som kunde leda till friskhet.

Jag har fått höra så många gånger att jag är så stark. Speciellt på senaste tiden efter att jag plockat upp bitarna av mitt liv igen nu som änka. Men jag har fått mycket hat över det med genom alla tider. För jag är ju så jävla stark, så tydligen är jag inte mänsklig.

De som känner mig, vet att jag har varit nedbruten, att jag byggt upp mig igen. Att min styrka kommer från alla gånger som jag har blivit mobbad, från alla jag förlorat, allt jag gett upp. Styrkan kommer från allt jag gått igenom, sett, erfarit. Från min familj, mina vänner, min make och min dotter.

Jag är inte stark som ett berg som är oföränderlig, som står pall för det mesta. Som är hård, kall och okänslig. Det är bilden jag får från många att jag är stark som står pall för allt, som fortsätter att orka.

Nej, min definition är jag är stark som ett träd ute på ängen. Som väder och vind påverkar, som följer årstidernas växlingar, tappar löven, vilar djupt för att kunna blomma upp igen. Som när det blir drabbat av katastrof, eldhärjats, blir starkare. Får djupare rötter, får märken, ärr men fortsätter att växa, börjar om. Förändrar sig. Alltid i förändring, alltid växande.
Stark som tål att leva där mitt i allt, men behöver solens värme, bli sköljd av regnet, tappa löven till höststormen, krypa under snötäcket för att kunna blomma upp däremellan.
Ensam är inte stark, men man klarar det. Men med familj och vänner går det mycket lättare.

Filosofiska tankar så här på en fredag

Jag har tappat räkningen på hur många av dessa jag gjort genom åren. Med andra ord många har det blivit, så många att jag kan mönstret i huvudet även när jag inte gjort någon på ett år ?

Jag och skruttan var iväg och kollade in EMRAs i Valbo, en garnaffär med stenar och rökelser. Och då köpte jag detta garn.

Men det tog slut mitt i sista tentakeln så fick åka igen. Så igår köpte jag ett till nystan och träffade Ernesto, honom gillade jag. Han är Reiki master och livscoach så intressant människa för mig att prata med ?

Så är ni ute efter garn så kika in där. De har även en lekhörna för barn, så även om jag har haft skruttan med så har jag fått kika runt i lugn och ro ?

Onsdagar har jag erbjudit senare tider för behandlingar, 5 onsdagar och endast en gång har det utnyttjats.

Men jag har lagt märke till att fredagar och då speciellt på eftermiddagen är populärt, så funderar på att ta senare tider då istället. Jag har ställt frågan på min fb-sida, så får se om någon är intresserad av det eller inte.

I alla fall så var det inte bara ledigt igår utan ett härligt åskväder med. Älskar dessa, har alltid gjort. Men tyvärr är Elliot åskrädd, så han kurade ihop sig hos mig. Då passade jag på att ge honom en Reiki behandling. Vilket han verkade uppskatta.

Och min lilla skrutta hade tjatat sig till att sova borta, så jag tittade på vuxen filmer Dark Tower och Downsizing så skönt att titta på annat än barntillåtet.

Startade morgonen med film och godis i sängen, inte ofta jag kan starta upp dagen så precis ? och det märktes då Xbox:en i sovrummet behövde en halvtimme på sig att uppdatera först.