ChillaNer bloggen

Folk som hör min historia tycker synd om mig, tycker jag är stark och modig som vågade starta ChillaNer

Men det var ju faktiskt ett tvång. För alternativet hade varit att jobba kvar inom äldreomsorgen, med arbetstider som inte fungerade något mer (det hade de ju faktiskt inte gjort på många år). Arbeta i ett jobb som blir stressigare och mer krävande och i slutändan gör att man går hem och känner att man önskade att man gjort mer.

Det andra alternativet var att hitta ett nytt jobb. Jag sökte andra jobb faktiskt, som barnskötare. Är ju utbildad till det, men skulle jag ha orkat att jobba med barn i hög volym hela dagarna för att sedan hämta min dotter som skulle vara övertrött och ha hög volym? Skulle hon orka dessa långa dagar?
Plus hur hade mina kolleger känt när jag vabbade hela tiden då min dotter har lätt att bli sjuk, precis som jag.

Funderade även på att ta studielån och plugga till tandsköterska. Varför? Skapligt kort utbildning, bra lön och skapliga arbetstider. Jag beställde hem information och ställde in mig på detta. För det verkade vara bästa alternativet.
Och det kändes inte roligt alls.

Sen kom vändningen som jag inte visste om, det som förr kallades ”änkepension”. Helt plötsligt öppnades det upp ett nytt alternativ. Plugga utan att behöva ta studielån.
Kanske plugga något som jag brann för…

Här började jag kolla upp socionom utbildning, för den kunde leda till kurator, socialsekreterare m.m.
Men jag var ju utbränd, skulle jag palla högskoleutbildning, med ett barn som inte sover på nätterna, har epilepsi och kommer att kräva mycket av mig när hon blir äldre om vi har otur?

Medan jag kollade på alla dessa utbildningar så dök det upp tanken på något annat, något som jag funderat på så många gånger genom åren. Massage. Började titta, började fundera, började räkna, började DRÖMMA.

Och där någonstans så kom drivet, jävlar anammat, den finska sisu glöden som sa att detta fixar du! Detta kan du göra.

Från det så har det fortsatt rulla på, helt plötsligt är jag faktiskt egen företagare. Jag jobbar med något jag brinner för. Jag är glad över mitt jobb. Det ger mig mening.

Men det viktigaste av allt, jag gjorde det som krävdes för att kunna finnas där för min dotter!

Det är inte synd om mig, även om jag gått igenom en tragisk förlust och sörjer, så har jag en positiv syn på livet. Jag är inte full av bitterhet, jag vill fortfarande hjälpa andra för jag har fortfarande ett öppet hjärta. Så inte är det synd om mig. Men det är synd det som hände.

Jag är inte stark, jag gör det som krävs för att överleva. Jag gör valet att fortsätta försöka se på livet med glädje och dela den med andra, eller bara njuta av den själv.

Jag är inte modig. Jag vart knuffad ut från en klippa, jag hade inget annat val. Alla andra val hade slutat i utbrändhet, bitterhet och depression.

Genom allt har jag haft min makes styrka, mod och guidning med mig.
Mina ledord: För min dotters skull och för sjuttsingen ChillaNer och ta hand om mig med! För annars orkar jag inte.

Onsdagar har jag erbjudit senare tider för behandlingar, 5 onsdagar och endast en gång har det utnyttjats.

Men jag har lagt märke till att fredagar och då speciellt på eftermiddagen är populärt, så funderar på att ta senare tider då istället. Jag har ställt frågan på min fb-sida, så får se om någon är intresserad av det eller inte.

I alla fall så var det inte bara ledigt igår utan ett härligt åskväder med. Älskar dessa, har alltid gjort. Men tyvärr är Elliot åskrädd, så han kurade ihop sig hos mig. Då passade jag på att ge honom en Reiki behandling. Vilket han verkade uppskatta.

Och min lilla skrutta hade tjatat sig till att sova borta, så jag tittade på vuxen filmer Dark Tower och Downsizing så skönt att titta på annat än barntillåtet.

Startade morgonen med film och godis i sängen, inte ofta jag kan starta upp dagen så precis ? och det märktes då Xbox:en i sovrummet behövde en halvtimme på sig att uppdatera först.

Enda sedan jag var ung så har jag stött på denna sak när jag har varit mitt i ett livsval och livsförändring. Men jag har inte anammat det förrän nu.

Om minnet inte sviker så hade Oprah Winfrey (kommer ni ihåg henne) ett program om detta. Och det dyker upp lite här och där på tv och nätet.

Det benämns olika, vision board, wish board, dream board, önske tavla, dröm tavla m.m. Alla har dock samma syfte. Nämligen att du skriver ner dina drömmar/visioner/mål om livet. Och du sätter upp det i ditt hem någonstans där du kan se det varje dag.

Den hjälper dig att fokusera på vart du vill komma i livet. Och när du arbetar på den så kan du göra tillägg på en viss vision ju närmare målet du kommer. Samt du kan förändra genom att plocka bort visioner och lägga till. Det handlar om vad DU vill i livet och att DU har kontroll på vägen dit.

Jag som håller på med Reiki där man pratar om energier runt omkring oss, något jag trott på sedan jag var väldigt ung. Vet också att när du skriver ner och visualiserar det i ord så skickar du energi till detta.

Och de som tror på änglar/hjälpare/ljusvareleser som hjälper oss, en sådan här visar dem väldigt tydligt vad DU vill ska ske!

Jag började jobba på min idag.

Berättar om ett av mina personliga visioner som jag lät vara synlig. Nämligen hitta glädjen till matlagningen igen. Jag förlorade den förra hösten, då jag lagade flera olika rätter per dag till min make som inte fick i sig mat. Det som han var sugen på före jag började var han inte sugen på när det var färdigt.

Jag fyllde frysen med massa små matlådor med en del av en maträtt. Som köttfärs i en låda, sås i en annan osv.

Själv tvingade jag i mig mat, för jag hade ingen aptit, ingen hunger. För vem mår bra när ens make tynar bort i cancer.

Min glädje för mat och matlagning försvann och jag har inte hittat den sedan dess. Hungern och aptiten har dock återkommit så jag har slutar rasa i vikt.

Dottern är också väldigt kräsen och vill endast ha ägg och korv med ris. Så svårt att inspireras.

Men jag kommer ihåg glädjen. Och jag vet att jag är duktig kock. Så jag vill hitta tillbaka dit igen.

Alltså detta är himmelriket för oss i år.

Jag har ingen semester (förutom att vi smet iväg till Kolmården) utan vi kör hemester när vi kan.

Soliga varma dagar växlar vi mellan att vara i badet eller inne med AC:n på.

Och vi slipper värmeslag och ep-anfall ?

Elliot vaktar oss i badet eller ligger inne och njuter av svalkan.

Men det är inte någon vuxen spa bad som vi har utan leksaksfylld äventyrsbad ???

Jag vet att när jag kliver i så är det blött hår och urtröttad efter lek som kliver ur. Men istället för att gömma mig ifrån värmen så kan jag leka och umgås med min lilla skrutta det är guld värt för mig som ensamstående.

Önskar bara att jag kunde dela detta med maken, altanen var ju hans projekt som han planerade bygga nu under sommaren.

Så även när jag njuter av sommaren på nya altanen med sol, bad och bus så är saknaden stor i mitt hjärta. Detta var ju inte hur denna andra sommar skulle bli här i huset.

Tanken var att vi gemensamt skulle ta tag i trädgården nu i år efter att ha observerat och kännt efter under förra sommaren.

Men livet går vidare, och jag väljer att inspireras av mitt liv med min make istället för att tungas ner. Saknaden kommer alltid att finnas där, men den ska inte hindra min lycka idag eller i framtiden.

För nog känner jag mig lycklig, har ju en härlig dotter som ser till att jag lever i nuet. Har familj och vänner som finns här för oss ?

För någon vecka sedan så hade jag dåligt med bokningar, har varit det under våra populäraste semesterveckor ?

I alla fall så tog jag 2 dagar ledigt mitt i veckan och utnyttjade aktivitetspaketet min dotter fått från Min Stora Dag.

Bokade hotell som ingick i paketet, ordnade hundvakt och så åkte vi iväg på en lång bilkörning.

Dag 1, så åkte vi till hotell och bara va, det var så otroligt skönt. Jag hade inga skolböcker, ingen bokföring, inget jobb med mig alls. Utan bara va, bara titta på tv-program, bara myste, bara njöt.

Dag 2 så åkte vi på Kolmården som ingick i paketet det med. Vi var där när det öppnade. Vi tittade på djuren, var på Bamses Värld.

Och vi slapp dåligt humör, värmeslag och ep-anfall ????

Däremot vart skruttan helt slut i kroppen så var tvungen att ge upp redan efter 14, då orkade hon inte ta sig upp i rullstolen något mer. Hon föll bara ihop när hon försökte balansera på ett ben för att komma upp i rullstolen.

Så då tog jag beslutet att avbryta och så åkte vi hem igen. Men vet ni vad, rätt val för hela resan är ett gott minne för livet för oss alla ??

Och jag känner mig stolt över resan, då jag ordnade allt utan att stressa, så det var verkligen semester även för mig som skulle ordna allt ?

Min älskade altan ❤

Så känner jag, för den ger oss så mycket. Även om den inte varit helt färdig så har vi utnyttjat den. Vi har ätit frukost ute, vi har lekt tillsammans där och jag har bara suttit i lugn och ro där medan skruttan lekt i sandlådan framför.

Den skänker mig lugn ?

Elliot är också med där och han respekterar att man är kvar på altanen och går inte ut i trädgården. Han är faktiskt med ute mer nu, förr gick han gärna in och la sig när vi var ute. Nu lägger han sig under bordet eller min stol istället.

Här funderar jag på vad jag gett mig in på? Men med Bertils ande med i tanken så blir det nog bra…

Den vart klar i tid, det enda som inte hanns med till invigningen var poolen. Ja ni läste rätt, vi har pool i altanen. Japp, i altanen inte på!

Eftersom jag inte har semester i år, eller vet hur hårt jag måste arbeta även i framtiden då jag satsar på ChillaNer så gjorde jag en investering för mig och skruttan att njuta av sommaren när vi kan ?

Och jag kan säga att vi verkligen njuter av altanen och badet. Med detta så gör det inget att jag slopar semestern då vi har hemester (hemma semester) varje dag.

Min dotter har semester från förskolan.

Men på slutet av förskolan så hade det kommit en inbjudan till kalas på sommaren.

Jag nämnde inte detta till henne förrän dagen före. Jag har lagt märke till att hon mår bättre när hon inte vet om stora saker i förväg, hon blir över exalterad annars vilket resulterar i att hon kan få ep-anfall när det väl gäller.

Jag var inte ensam förälder som stannade kvar denna gång, var ett till par som stannade med sina barn som var yngre, samt att de var vänner med värdparet.

Ja, jag börjar känna mig lite i vägen på dessa kalas ? men Skruttan trivs med det och jag märker att när det blir jobbiga situationer så kommer hon till mig en kort stund.

Kalaset var välordnat med Labyrint tema, allt var super. Tyvärr tyckte skruttan att allt ätbart var misstänksamt så hon överlevde på saft och popcorn bara ? Själv så vart jag imponerad av fantasin de använt till fikat, såg verkligen labyrint aktigt ut ?

Lekplatsen de hade var poppis samt lekarna de ordnat.

Vardag som ep-förälder till en liten skrutta ?

Har sökt omsorgsbidrag (som det heter nu) och för någon vecka sedan var det dags för telefonintervjun. Det tog bara ca 6 månader att få den tiden… Jag vet att många föräldrar är upprörda över den långa väntetiden på dessa.
Vart smått sur när handläggaren sa att jag kunde vänta mig beslut om 2 månader, alltså 8 månader efter ansökan…
-Frågade henne om det inte är i lagen att man har rätt att vänta sig beslut efter 6 månader?
-Joo, det är ju tanken, men vi har tyvärr långa väntetider just nu.
-Ja, fast tanken är väl inte så utan Lagen?
Det skulle hon kolla upp närmare med sin beslutsfattare… Kanske att jag kan få förtur, om jag kräver det… Hon ville inte säga mer innan hon kollar upp…
Vill påpeka att handläggaren var väldigt trevlig och det var god ton i hela samtalet och jag tyckte hon skötte sig proffsigt.
Det är bara en stor frustration för alla som är fast i denna situation, och jag vet att jag är långt ifrån ensam och att det finns många som just nu inte har råd med livet med ett specialbehovs barn just nu, just för att vi hamnar mellan stolarna vårdbidrag/omsorgsbidrag samtidigt som jag förstått det så är det svårare att få omsorgsbidrag än vad det var vårdnadsbidrag… mycket rädsla och oro kring ekonomi i dessa familjer.

Jag har tur (fast hur tur är det att min make dog) att jag får omställningspension (det som kallades änkepension förr) som hjälper mig att betala räkningarna och ge mig chansen att göra karriärändring och starta ChillaNer för min och min dotters skull-
För som jag sa till handläggaren, jag vill inte vara kvar i samma ekorrhjul där jag hela tiden blir sjukskriven för utmattning. Har nämligen gjort några rundor rakt in i den väggen.

Redan dagen efter ringde handläggaren upp med återkoppling och sa att så fort de får in kompletterande uppgifter från dotterns läkare så kommer de att lägga vår ansökan i förturs listan. Men läkaren är på semester, så typiskt då vi väntar på svar från EEG och medicinändring. Det innebär att det tar längre tid till omvårdnadsbidraget blir beviljat också. Vi har ju varit utan vårdbidrag sedan mars…

Så vad kan jag som förälder göra just nu? Vänta, ta kontakt med barnmottagningen (mest för EEG och medicinändring) och vara tacksam över att jag har ekonomi som gör att jag klarar denna väntan. Tyvärr är det många familjer som är i värre sits än vi.

Så får jag hoppas på att det går bra i slutändan, för mig behövs de pengarna i hushållskassan, speciellt då jag fått göra en karriär ändring just för min dotters skull. För jag kommer att finnas där för henne oavsett vad ❤

Ok ett inlägg som fått dröja lite grann.

I två år har vi åkt på sommarläger med SWS-föreningen. I år var den i Umeå, men jag gjorde valet att avstå.

För mycket med nytt företag, anfallsperiod, styvbarnen och minnen.

Bertil, min make, vart nämligen ordförande i denna förening förra sommaren. Något som han var oerhört stolt över. Han såg det som en ära och ville verkligen göra ett bra jobb på den positionen.

Men jag valde bort lägret och istället kom några vänner därifrån och sov över på vägen dit.

Skruttan var så exalterad och jag är rädd att de fick en bild av en oerhört energisk tjej (vilket hon ju är också). Skruttan passade på att prova alla gränser som gick ?

Gästerna kom med gåvor till mig och skruttan.

Blommor till rabatterna och leksaksspis till lekrummet ?

Alltid trevlig med besök, nu när jag jobbar med ChillaNer så umgås jag inte lika mycket med människor, jag har ju inga kollegor här hemma.

Och extra trevligt är det med kompisar på besök ?

Sedan mitt förra inlägg har jag försökt skriva nytt flera gånger. Men jag har prioriterat 3 saker före bloggandet och denna prioritering är bra tycker jag.

1. Min återhämtning

Jag har ju gått in i väggen flera gånger. Så när maken vart sjuk och sedan gick bort så bestämde jag mig för att aldrig hamna där igen. Utan jag behövde göra stora förändringar i mitt liv. ChillaNer är resultatet, och det fungerar ?

2. Familj

Familjen kommer alltid före sociala medier. Behöver ingen vidare förklaring än så. Familjen först, punkt slut.

3. Vänner

För mig kommer vänner före sociala medier med hästlängder.

Så dessa är anledningarna till att det dröjt med inlägg ?

Både positiva saker och annat.

Istället för att göra ett långt så kommer jag att göra några stycken istället ?

Hoppas på att jag hinner de närmaste dagarna, annars dyker det upp när jag hinner ?

Till och med nu blir jag tvungen att avbryta, min dotter och jag ska leka ?